Hallå!

Vad kul att du hittat hit!
Här ska ni få följa mig och min sambo i vår graviditet.

Nu har halva graviditeten gått.. sjukt fort känns det som!

Nu börjar vi ändå inse och förstå att vi ska bli föräldrar, men det tog ett tag innan vi ens vågade tro att det var sant.

Såhär började det:

Jag har något som kallas PCOS (Polycystiskt ovariesyndrom), som är en hormonell rubbning som är ganska vanlig bland kvinnor. PCO (Polycystiska ovarier) betyder egentligen äggstockar med många cystor, men namnet är egentligen fel eftersom det inte är några cystor utan äggblåsor på äggstockarna. Ett av symptomen, som jag märkte av tydligt, är oregelbunden mens till följd av uteblivna ägglossningar.
När vi fick reda på att jag har PCOS fick vi även veta att det kan vara svårt att bli med barn, eftersom man måste ha ägglossning för att kunna bli gravid. Så det var bara vänja sig vid den tanken.

Jag fick mediciner för att få igång ägglossningen.. men det gav inget resultat, så efter ett par månader fick jag träffa läkaren igen som gav mig en omgång med medicin till.

Efter nån vecka började jag känna av typiska graviditetssymptom, så jag gjorde ett graviditetstest...
Gick upp på morgonen, eftersom det sägs att det är bäst att göra det på morgonen.
Kissa, vänta, titta...
Gnuggar mig i ögonen, men det gjorde ingen skillnad..
Svaret på stickan var ett tydligt plus!

In med stickan till André, höll upp med mitt framför ögonen på honom utan att säga ett ord..
"Jaha, och vad betyder detdär?!" sa han, fast han fatta direkt vad det var frågan om..
"Det ska inte vara ett plus där" svarade jag.

Tror inte vi pratade mer om det då, utan han gick iväg till jobbet och jag kutade ner till apoteket så fort de hade öppnat och köpte tre test till.

Spred ut testen på ett par dagar, men alla visade samma sak... stora tydliga Plus!

Eftersom jag inte visste om att jag hade haft någon ägglossning så var det sjukt svårt att veta hur långt gången jag var.. eller rättare sagt det var typ omöjligt.

Så vi ville få till ett tidigt ultraljud för att få reda hur långt gångna vi var. Riktigt svårt att få till i Östersund, fick inget trevligt bemötande där.. ringde och tjatade om att jag var ju tvungen att få reda på hur långt gången jag var. Svaret en av gångerna var att jag får komma på rutinultraljud när jag är i vecka 18.. ja och hur fan vet jag när jag är i vecka 18 undrade jag...

Tillslut tog vi saken i egna händer och fixade ett ultraljud på ett annat ställe.
Där fick vi äntligen se det lilla underverket!

Det var väll då som vi förstog på riktigt att vi faktiskt är med barn... Konstig känsla!